De siste dagene har det vært veldig mye skriveri rundt teamet hund og deres oppførsel. Hvilken rase som sies å være farlig og hvem som har ansvar for hendelser.
Etter å ha lest innlegget til svenske Ida, velger jeg å dele det da det har et viktig budskap til alle der ute. Selv om du er eier av hund eller ikke.
Selv har jeg vært borti hendelse hvor barn som kommer løpende med armer høyt og lavt mot meg og min hund. Jeg er heller ikke interessert i å ha ansvar for andres barn!

Innlegget er delt mange tusen ganger og fått enormt med tilbakemeldinger, så dette er noe som mange dessverre opplever. Heldigvis har vi sluppet unna fordi jeg har sagt klart i fra.
Denne historien får virkelig sagt det!!

IMG_6843

Idas innlegg:

Kära föräldrar, jag vill be er om en sak, och för er som inte kan hund kan detta vara ett tips; låt för Guds skull inte era barn springa fram till okända hundar och låt dem inte umgås med hundar ensamma (om de är lite yngre).

Jag har världens i särklass snällaste hund, det går att i princip göra vad som helst med honom, vi snackar vad som helst. När han är hos veterinären kan de klämma och känna precis hur som helst trots att han har jätteont utan att han ens försöker att markera, men inte ens världens snällaste hund har ett oändligt tålamod.

Idag åker vi tåg varpå det kommer en treåring (gissar jag på) springande och kastar sig över Yoda och börjar klappa, vilket egentligen är ganska okej, Yoda gillar barn. Men jag hade förmodligen sagt nej om jag hade haft en chans, det är redan tillräckligt stressande att åka tåg.

Det började ganska snällt, tänk er en uppspelt pojke som först klappar snällt. Föräldern sitter några säten bort och tittar lite då och då – helt oengagerat. Barnet blir mer och mer exalterad och börjar dra i Yoda varpå jag får ta bort händer som försöker dra i pälsen och säga att man måste vara snäll. Yoda börjar bli stressad och när barnet klättrar upp i sätet bredvid tänker jag att han säkert ska lugna sig – men nej, han sitter och försöker sparka på Yoda. Jag får ta tag i fötterna och argt säga nej, barnet hoppar ner och fortsätter springa runt och skrika och försöker dra Yoda i pälsen och här börjar Yoda morra, så jag försöker få kontakt med föräldern som fortfarande bara sneglar lite då och då. Jag, som inte är förälder till barnet, får säga nej flera gånger och ta tag i barnet. Och här någonstans blir Yoda så stressad att han försöker nafsa och markerar att detta inte är kul. Jag har problem att få kontakt med föräldern trots att jag ganska högt säger att det räcker nu och mitt i kaoset försöker Yoda bita efter barnet.

Förstår ni vilken förödelse det skulle bli, framför allt för mig och för Yoda om han hade bitit barnet? Han är en väldigt liten hund så skadan skulle förmodligen inte vara allt för stor för barnets del, även om det så klart skulle göra ont och kunnat blöda, men för yodas fel skulle det i värsta fall kunna bli så illa att vi skulle bli tvingade att avliva, enbart för att en förälder inte håller koll på sitt barn. I det hela har vi dessutom ett barn som skulle kunna fått ett hundbett.

Efter detta, ca 20 minuter senare kommer två flickor i sjuårsåldern och vill klappa. Vad gör föräldrarna? De står långt bort och tittar knappt. Jag säger nej, att Yoda är stressad, men flickorna lyckas ändå sticka ner händerna och klappa lite snabbt.

Ni föräldrar kan inte lita på att vi hundägare har koll på era barn. Detta är enbart ert ansvar. Jag har koll på min hund och att han sköter sig, men ni får bannemig ha koll på era barn. Det är inte min uppgift att se till att era barn sköter sig kring mitt djur. Min hund är som sagt något av det snällaste som finns, men om han känner sig trängd av ditt barn kan jag inte garantera att det inte händer något. Tänk om det vore en hund som t ex är väldigt rädd, kanske har blivit misshandlad eller som har väldigt ont någonstans och ditt barn sticker fram händerna eller tar på fel ställe, det kommer förr eller senare gå åt helvete.

Jag vill egentligen bara säga: var inte så jäkla godtrogna, kom ihåg att det är ett rovdjur ni låter era barn gå till. Det är ingen gosig nallebjörn – trots att den kanske ser ut som min. Tack för att du läste – och om du redan vet allt detta och håller koll på dina barn så bra jobbat, fortsätt så.